Det enda man har kunnat göra idag är att gå i skolan och i bästa mån försöka undvika att prata om gårdagens mardöm, det gick sisådär, det fanns ett par stycken som mådde dåligt liksom jag och vi pratade ut så gott vi kunde. Detta AIK fick dock en något mindre betydelse, åtminstone temporärt när vi hade en föreläsare som pratade om sitt liv före/efter en MC olycka för drygt 6 år sedan. Killen bröt bla. ryggraden och alla revbenen utom det nedersta på vänster sida och punkterade båda lungorna, totalt blev det 21st skellett frakturer, DÅ bleknade den ilska och sorg jag kände samt den stickande känslan "varför händer detta mig"…. Det kunde som sagt ha varit MYCKET MYCKET värre. Jag är fortfarande ruggigt besviken och ska nog förmodligen inte fara på morgondagens match mot HV71, jag skulle nog antagligen ta livet av mig där och då på ståplats med min tandpetare och jag vill faktiskt inte låta min 8åriga dotter bli faderslös eller min sambo en nästan äkta änka vid 22 års ålder om AIK skulle besluta sig för att göra en "tredje gången gillt". Kalla mig svikare men jag ser det mer som att jag har en självbevarelsedrift och självkännedom.
Sen har en säkerhetsväst inhandlats till min ridande dotter, gissa om man blir förvånad att man inte kan köpa utrustning att "växa i" enligt alla förståsigpåare…Detta var en regel mer än undantag när jag och mina kompisar växte upp, man fick ärva grejjerna från äldre, i mitt fall mina 9 och 11 år äldre morbröder. Att ha skridskor som var typ 3 nummer för stora var inget ovanligt, det fanns ju tjocksockar för bövelen, eller benskydd som var avsedda för barn som var både ett och två år äldre egentligen, MEN VI VAR GLADA OCH VI VAR LYCKLIGA!!, för var det riktigt illa så fick man ibland vara utan skydd. En kompis storebror var målvakt och han hade kataloger innanför målvaktsbenskydden för att inte smärtan från puckarna skulle bli för stora när dom träffade den utnötta och dåligt stoppade skydden. Jag fick själv slalomskidor när jag fyllde 12 år, dessa var 1.57 långa och mina pjäxor måste ha varit en miljard nummer för stora eftersom jag fortfarande har dom kvar. Mina skidor hade jag kvar tills jag var 21 år gammal och hoppade av dom första dagen i Åre när jag var där med mina Hökarängs wannabe….men det är en annan historia. Som sagt var hårda bud för barn på sent 70-tal. Nu ska barnen ha skjuts tammefaan om det så bara är någon kilometer. Oavsett vad så blev min dotter glad och jag vill faktiskt inte att något ska hända henne något ifall nu olyckan är framme, denna väst kan faktiskt vara skillnaden från att bara få ont eller att bryta alla revben utom ett på vänster sida av en hästs olyckliga hov, Nu när jag tänker efter så reser sig frågan om min årskulls föräldrar i huvudtaget älskade oss?… Man börjar undra eftersom de sket i att vi skulle ha bilbälte eller ens hjälm när vi skulle lära oss cykla/åka slalom tex. (jävlar vad man slog sig).
Jag ska faan ta och fråga morsan om det…
