Idag har anna o jag varit på nya templet för match tre mot LHC. Min vana trogen började jag bli nervös o illamående ca en timme innan matchstart. Vi kom dit 7 minuter innan matchen eftersom jag varit hemma o lagat mat till barnen innan jag lämnade över ansvaret till svärfardern.
Sin vana trogen tog LHC ledningen två gånger o AIK kvitterade innan första perioden var över. I 2:a tog AIK ledningen innan LHC kvitterade och sedan även tog ledningen igen, situationen som ledde till ledningsmålet skulle definitivt ha varit en LHC utvisning, men som alltid så har vi inte flytet med oss. I sista tryckte AIK på och hade en stolpträff och ett bortdömt mål, och jag kan garantera att puckjäveln var inne men i efterföljande granskning dömdes målet bort och det kan jag svära på att det berodde på att man inte såg pucken när den låg under benskyddet. Men ingen ska anklaga AIK att ha flytet med sig, man ska nog vara ett etablerat topplag för att få domarkåren med sig. Tillråga på allt så fick vi med oss en utvisning med 1,5 minuter kvar o då lyckas dom sätta en skitpuck i öppen kasse
Det roliga i sorgen är att anna nu blivit biten i sporten och tog nu denna gången förlusten lika hårt som jag
Hon var lika nervös som jag i sista perioden och visade sin besvikelse vid stolpskottet o det bortdömda målet lika mycket som resten av klacken.
Det finns hopp med andra ord för henne.
Nu ska jag fortsätta att se Slagskottet på tv o hoppas att AIK mördar LHC på bortaplan på samma sätt som Charlestown Chiefs krossar i filmen
